Direktlänk till inlägg 10 juni 2009
Fick ett hjärta från Oskar när han skrev om sorg.
Så jag tog hjärtat därifrån och tänkte berätta vad jag
går och bär på för någon sorg.
Lite vet ni väl redan om ni har läst min presentation.
Men om vi börjar från början så har jag fått flera missfall,
4 närmare bestämt. Gick länge med två graviteter innan missfallen.
1995 började vi med IVF och tredje försöket lyckades,
tror inte ni kan förstå vilken lycka det var.
9/9-96 blev jag gravid och fick ju inte reda på
det förrän i slutet av september.
I början av oktober börjar jag att blöda
och åkte ut och in sjukhuset på mödravården
och tog ultraljud men allt var okej,
men jag blev sjukskriven och sängliggande.
De kunde inte förklara då varför jag blödde
men senare så sa de att de trodde att det var två
foster och att jag fick missfall på ena och att
kroppen jobbade så här.
Själv kunde jag inte kliva upp utan att det rann som
att man öppnade en kran och lika plötsligt som det började
så slutade det den 13/12-96.
For ändå ut och in på ultraljud, själv var jag ju jätteorolig
så lyckan gick ju över till att jag var så orolig, givetvis
var vi fortfarande lyckliga men oron tog överhanden för oss.
13/2-97 var jag till vårdcentralen här på orten till
barnmorskan,
då har jag så högt blodtryck och det hade jag ju också
känt av i ca tre veckor tidigare kunde ju knappt gå upp för trappen.
Får åka in till sjukhuset direkt de kollar hjärtljuden och de är lite ojämna
och lite fostervatten hade jag också så jag blir kvar där över natten.
På lördagmorgon kommer de in till mig på rummet och säger att jag måste upp till Umeå.
Och de kan inte svara hur detta kommer att gå.
Ringer L-A han kommer in och får köra efter ambulansen för jag måste ha en sköterska med mig för mitt blodtryck var så högt så det
var fara för mitt liv också.
Får ligga där uppe i tre dagar och får en spruta varje dag
för att stärka Idas lungkapacitet,
när tredje dagen kom så gjorde de kejarsnitt på mig
och vi fick en dotter som fick heta Ida.
Jag fick ligga på Iva i tre dygn för jag höll på och strycka med.
Andra dagen får jag åka upp med sängen på avdelningen
med för tidigt födda barn och där ligger
världens sötaste och bedårande tjej,
och så liten hon var hon föddes i vecka 26
och vägde bara 436 gram,
hon skulle ju ha vägd det dubbla.
Hon skulle ha kommit på nationaldagen men föddes då den 18/2
istället för att jag fick havandeskapsförgifning.
De gjorde hjärnröntgen på henne och allt var bra
och de kollade hennes lungor och ena lunga låg kapaciteten på 92%
och den andra 86% så det var ingen fara sa de.
Vi fick 75% chans på att hon skulle klara detta och 25% på att
det inte skulle gå vägen.
Och vi blev så glada men det gick ju upp och ner hela tiden,
vi satt hos henne så mycket som möjligt,
de fick säga åt oss att vi måste vila för att klara av detta.
Ett problem var att hon inte fick igång magen,
de stoppade in slangar bak i stjärten för att få ut det här
första ljusgula bajset, men det ville sig inte.
Men så vid dag nio så började hon att inte tillgodo göra sig syresättningen,
de fick öka hela tiden och till slut fanns inget mer att göra.
28/2 döpte vi henne på sjukhuset för då hade vi fått reda
på att hon inte kommer att klara sig.
Och den 1/3 somnade hon in på mitt bröst,
och de fick övertala mig länge för jag var så rädd,
att tog vi ut henne från kuvösen så dog hon ju
men tog jag inte ut henne så tänk om hon skulle klara sig
och tog jag ut henne så hade jag ju dödad mitt barn,
det var så jag tänkte men samtidigt så ville ju jag också
att hon skulle få somna in hos mig.
Så de fick övertyga mig ett tag där att det var det bästa för henne
att få somna in och höra mina hjärtslag samtidigt.
Men jag grät hela tiden och L-A grät
och vi hörde hennes sista andetag,
och läkaren kom och lyssnade och bekräftade att hon var död.
Jag bad, han att göra något,
snälla sa jag hjälp till, går det inte att göra något.
Just nu rinner mina tårar så jag ser inte ens skärmen.
Jag fick ju ha henne en stund hos oss.
Senare på dagen for vi till barnens hus och köpte dockkläder
som hon skulle ha på sig,
hon var ju så liten så det var svårt att få tag i så små kläder.
Sen tvättade vi henne och klädde på henne och vi fick ha henne
en stund på rummet.Sen tog de henne.
Och när vi for därifrån och hem till Sundsvall
så ville jag ju ta med henne i våran bil,
jag tyckte ju att vi kunde ju fara in med henne är hemma på sjukhuset
men det fick man inte utan hon skulle åka ner med bårbil
några dagar senare.
Och känslan när vi for därifrån och lämnade henne
så skrek jag och grinade i bilen,
L-A fick stanna flera gånger för att trösta mig.
Han stackarn hade ju lika stor sorg som jag
men han fick hålla undan sin sorg för att trösta och stötta mig.
Och det kan jag säga er att det här är min/vår sorg och kommer
för alltid att vara.
Men så hände något så lyckligt i vårat liv,
vi fick en till underbar tjej som vi for ner och hämtade i Kina.
Vi blev adoptivföräldrar till en helt underbar tjej.
Vi for ner till Kina den 2/1-02 och kom hem den 16/1,
vi var borta i tretton dagar.
Tänk er så lyckliga vi var och är och vi kunde ha åkt på stört när vi fick barnbeskedet den 18/11-01.
Men då skulle vi ju vänta enda till den 2/1 innan vi fick åka iväg,
det var totyr.
På hemresan så åkte L-A på blodförgiftning så han blev kvar i Danmark
i en vecka och sen när han kom hem fick han läggas in här hemma.
Det tog lång tid för han att återhämta sig från denna blodförgiftning,
han var sjukskriven i 2 år och han höll också på att strycka med där.
Men det här med barn så brukar jag tänka så här att allt som händer för ju också något gott med sig.
Förstå mig rätt nu vi saknar Ida något så gränslöst men vi har även fått en till underbar tjej.
Så vi är föräldrar till två underbara tjejer.
Och jag är mamma till två barn.
För hade inte detta hänt så kanske inte Tilde fanns hos oss nu och det skulle ju inte heller vara som det skall för hon hör hemma här och ingen annanstans. Det är som jag har gått och burit på henne också och det finns inget annat som existerar för hos.
Nu har ni fått veta om min sorg och glädje och under denna tid som jag har skrivit så har jag gråtit så otrolig men jag vill ändå prata av mig och jag vet att det finns fler därute som har gått igenom samma sak.
Så ni får gärna höra av er om ni vill prata av er.
Kram.
//Maria.
Hej! Jag får mycket frågor om jag kan skicka material till er. Det gjorde jag förut innan jag öppnade facebookgruppen mariaslekrum. Nu skickar jag inget material över mail utan man får gå in i gruppen och hämta. Ni som inte har fb bl...
Hej på er alla! Nu var det ett tag sen, varit väldigt mycket denna vår, så därför har det blivit lite på bloggen och i gruppen mariaslekrum. Men ska börja lite smått med att göra lite material och i sommar ska jag göra mer. Det är mån...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | |||
29 | 30 | ||||||||
|